Tankesmedjan Magmas undersökning visar att nära hälften
av svenskspråkiga Helsingforsbor väljer sin kandidat
oavsett språk och bara en tredjedel enbart mellan SFP:s
kandidater. Det är fint att skrämseltaktiken om det
påstådda hotet mot svenskan inte tycks ha haft någon
större inverkan. Det är dock inte roligt att bli bemött
med ett visst leende varje gång man förklarar att man
inte vill ändra svenskans ställning som nationalspråk.
Vill de att jag ska byta min mening eller är det bara
för att sluta de egna leden?Vad förresten har
tvångssvenskan att göra med svenskans ställning i
Finland? I fyra decennier har det andra inhemska varit
ett obligatoriskt ämne. Man borde väl således i princip
kunna välja vem som helst under 50 var som helst i
Finland och tala svenska. Jag undrar varför vi ändå
tycks vara samma gäng av kandidater som möts i varje
valpanel på svenska. Även om min mamma är svenskspråkig
så har jag inte fått min svenska gratis och det krävs
arbete för att bevara kunskaperna. Varför skulle jag
göra det om jag inte gillade språket? De flesta
abiturienterna skriver svenskan frivilligt, det finns
stor efterfrågan på språkbad och flera barn väljer
svensk skola än som registrerats som svenskspråkiga.
Slopandet av tvångssvenskan hotar inte svenskan,
bevarandet istället kan skapa antipatier. Det är sunt
att även de svenskspråkiga väljarna röstar ideologiskt
och det skulle säkert inte skada om alla partier hade
riksdagsledamöter som fick tacka svenskspråkiga väljare
för sin fullmakt.
Arto Välikangas
Du bekanta dig på mina åsikter på svenska
genom att klicka på följande länkar:
Hufvudstadsbladets
kandidattest 2011
(Om svenskans ställning
i Finland på obs!, FST5
24.3.2011) Finns inte mera.
|
